Mysan


Jag är Kaspers matte, och under några få månader även Mysans.  Jag väljer att här i Kaspers blogg berätta om "Mysans år", dvs det omvälvande och händelserika år i hennes liv som jag känner till.  
Inte minst gör jag det som en hälsning till hennes nya familj, för att de ska få veta så mycket som går att få fram om hennes tidigare öde. 
 
En skygg, uppenbart hemlös katt lät sig matas av en "sommarfamilj" i ett fritidshusområde. Hon lät sig småningom klappas, men inte tas upp i famn. Familjen misstänkte att hon var dräktig.

I mitten av augusti flyttade familjen tillbaks till stan, men bad mig göra en efterlysning att sättas upp på områdets anslagstavla. De gav mig ett foto som underlag. 

(Alla bilder visas i större format om du klickar på dem.)



Här startade ett nytt liv för den lilla katten som så småningom fick namnet Mysan.


En dräktig katta - det skulle betyda kattungar födda ute i "det vilda". Hur skulle det bli? En svår tanke. Området ligger bokstavligen i skogen, och vi fastboende är inte så många.

Jag började besöka huset där hon matats, satte dit mat, gick runt och bokstavligen pratade med den osynliga katten och hoppades att hon skulle ge sig tillkänna.
Hon kom tydligen och åt på natten, men hon visade sig inte.  



Till slut fick jag från kommunen låna en fälla, den här hiskliga grävlingsfällan. Katthemmets var redan utlånade.


Jag glömmer aldrig synen den tidiga morgon jag fann den lilla katten i fällan! En sån stackars utsatt liten varelse! Hon bara satt där, helt uppgiven. Men det var ingen tvekan om att det var "rätt" katt. Jag tog med henne hem.


Redan då var hon en liten fatalist. Hon åt. Hon gick direkt på lådan.
Hade tydligen ett förflutet som icke-hemlös
.

Hon lät sig villigt tas upp i famnen, spann och lät sig befrias från fästingar. Tillitsfullt tryckte hon sig intill mig. Intill mig, som fångat henne i den gruvliga fällan! 



Många engagerade på nätet
Väldigt många människor på nätet deltog i den här lilla kattens öde, många följde försöken att få fatt på henne. En bloggvän, tidigare kattuppfödare, erbjöd sig att ta hand om katten, även om ungarna, och se till att de alla kom till goda hem.

Till saken hör ju att i mitt hus redan fanns tre katter och en hund, och att jag själv egentligen är alldeles för gammal för att ta hand om en ny, ung katt!

Den här lilla katten stal mitt hjärta från första sekund, då jag såg henne i fällan. Känslan förstärktes, och det var ytterst nära att jag inte lämnat henne ifrån mig. Men jag körde henne redan samma dag till det tilltänkta genomgångshemmet i Malmköping.

Under bilfärden fick hon sitt namn, det jag kallat henne under de timmar jag haft henne. Mysan. Så lugn då hon väl fångats, och så tillitsfull. Hon somnade i kattburen, bredvid förarsätet.

Även i Malmköping fanns både hund och katter. Två katter. Den ena blev väldigt kär i Mysan (han var kastrerad), ville vara i hennes närhet hela tiden. Men Mysan ville vara ensam.

Hunden Sigge gick väl an, och matte Helena var helt okej. Men inte katten Askur.

Mysans sätt att våldsamt högljutt tala om vad hon tyckte och tänkte om uppvaktningen, även på natten, gjorde att Helena efter ett par veckor gav upp. Med viss sorg, för hon hade också blivit kär i Mysan och ville behålla henne själv.



Mysan hämtades tillbaks 
Jag hämtade tillbaks Mysan. Den 5 september 2011. En ultraljudsundersökning visade att hon inte var dräktig, kunde hon möjligen fått missfall, undrade veterinären. För hennes små tuttar var en aning svullna.


En så fin katt, lugn och stabil, sa veterinären också. Och Mysan var verkligen helt lugn.


Recept på p-piller skrevs ut. Kastrering fick vänta lite. Det kändes inte bra att starta hennes nya liv med operation, smärta och tratt! För nu skulle hon få stanna hos oss.



Nya kompisarna  -  Filip, Petrus och Maxi.  


Det här var lite värre  -  i huset bodde också Kasper.
Lite skräckslagen nyfikenhet från Mysans sida, men efter ett par dagar var de vänner.
Kasper älskar sina katter
.

Mysan fann sig väl tillrätta. Visade första två veckorna ingen speciell längtan ut. Tvärtom. Kompostgaller täckte för säkerhets skull ytterdörren.  Hon lekte, hon myste och hon undersökte sitt nya hem.





Mycket lättare att fånga möss inne än ute...


En fluga! Den ska fångas...


Mätt och belåten - men tom på bebisar...


Aahhh, så skönt...




Mysan började småningom längta ut. Tittade trånande ut genom sovrumsfönstret.
Försökte ibland slinka ut tillsammans med någon av de andra katterna.
"Glasrummet" var trivsamt, mittemellan ute och inne
.



Efter någon månad, en varm och vacker höstdag i oktober fick hon gå ut. Med pingla kring halsen, så att jag kunde höra var hon fanns.  De första stegen var mycket försiktiga.












Det kändes pirrigt. Skulle hon söka sig tillbaks till de tidigare jaktmarkerna, fågelvägen var det faktiskt bara ett par-trehundra hundra meter dit. Bara tvärs över en äng. Men nej, hon stannade.

Det kändes helt underbart. Skulle hon nu äntligen få det gott, trivas och få leva ett bra kattliv.



Allt verkade så bra
Denna lilla förmodligen dumpade katt hade haft ett svårt liv. Ändå visste jag inte då HUR svårt det faktiskt varit och även skulle bli. Åh, så mycket jag älskade den här lilla katten.

Självklart finns det massor av bilder på Mysan, tagna både inne och ute.

Mysan hade en favoritplats på skrivbordet, bredvid skrivaren. Deltog överhuvudtaget gärna i kontorsgöromålen. :)











Hon jagade myntamöss och pingisbollar, garntussar och det mesta annat som hon lyckades peta ner från bord och bänkar. Pennor, suddgummin, papper, värmeljusstakar osv.

Hon var helt enkelt en alldeles underbar liten varelse att ha i huset. 











Inte helt okomplicerat
Mysan blev allt bättre vän med Kasper, precis som hon blivit med Sigge i Malmköping.
Det var svårare med katterna.

Gamla Petrus väste och fräste, men det gör han ju åt de andra också. Ingen bryr sig, inte Mysan heller. Hon bara fräste tillbaks. Maxi (en av de svarta) tog Mysans närvaro med stort lugn. Jaså, jaha... okej då, men jag bryr mig ärligt sagt inte så mycket...

Mysan brydde sig mera - hon tog klart avstånd.

Med Filip var det värre. Jag trodde emellanåt att de båda verkligen skulle kunna komma överens, och det gick riktigt bra inomhus. Filip fick bjällra på sig, så att jag kunde höra var han var. 


Blängleken...




Mysan utmanade Filip. Valde hans platser att ligga på. Mysan gav sig inte.

Utomhus tog Filip igen. Där var han kung, upptäckte jag. Mysan jagades iväg till granntomterna, och där fanns ju även Petrus. Även han ofta bortjagad av Filip! Jädrans (den annars så goa) Filip, han blev en riktig mobbarkatt! 

Men det finns gott om plats här i skogen. Ingen katt behöver gå i vägen för någon annan. Regelrätta slagsmål blev det aldrig, sådana hörs minsann. Och Mysan kom alltid när jag ropade på henne om kvällen. Hon låg ofta och tryckte i närheten och väntade.

Jag ropade ofta. Mysan kom.



Frid i huset
Månaderna gick. En slags frid sänkte sig över huset. Det blev rätt tidig vinter, med blåst och snöglopp. Mysan vistades mycket inne, gick ut och var borta en eller annan timme, men ville sedan gärna komma in igen.

Under hela sin vistelse här, från varma hösten tills hon försvann, så var hon bara ute två nätter. 

Vatten fick hon som vanligt i sin älskade vattenkanna.










Det blev advent, trivsamt inne men ute snöglopp, blötsnö, riktigt obehagligt väder för både katter och hund. Och för matte. Alla, även Mysan vistades mest inomhus. Till och med Petrus!














Lilla Mysan - varför?
En eftermiddag en knapp vecka före jul - riktigt busväder var det - så bara SKULLE hon ut.  Jag öppnade dörren och visade hur det såg ut. Hon vände in. Hon ville ut igen, tvekade och backade - men så tog hon klivet ut på trappen! Där satt hon i blötan, precis som på bilderna. Jag försökte förstås locka in henne igen, men hon slank in under trappen - och försvann.






Jag kan utan överdrift säga att jag hela kvällen och större delen av natten ropade på henne minst varje kvart. Sov sedan lite grann, vaknade och ropade säkert varenda timme. Det kändes så sorgligt.

Mysan kom inte in på hela natten. Inte nästa dag heller.

Jag gick runt på området, nästan alla hus var ju övergivna så här års. Ropade. Letade. Gjorde ett nytt anslag och satte upp på områdets anslagstavla. Det kändes förfärligt! Klart att jag grät en hel del...



Bloggvänner tröstade, gav hopp. Katter gör så där ibland, sa man. Det behöver inte alls ha hänt något förfärligt, dessutom hade hon ju klarat sig förr ensam i skogen.

Sigge Svamphund med matte kom från Malmköping, för att hjälpa till att leta. Två dagar före julafton. Under ett hus där Sigge markerade försökte jag locka, och ställa ut favoritmaten. På ett annat ställe markerade han också, och det var vid det hus där Mysan fångats i fällan. Jag gick dit många gånger, men ingen Mysan.

Det blev jul, det blev nytt år. 2012. Fortfarande ingen Mysan. Jag fortsatte förstås att gå omkring i området och ropa och locka, men med allt mindre hopp. Till slut inget alls. Räv? Sjukdom? Något annat?

Tid för kastrering och ID-märkning var beställd, skulle ske i mellandagarna. Lämnade förstås återbud, så sent som möjligt, dvs dagen före.





Inte Mysan - men Myse
Det som sedan hände berör egentligen inte Mysan, men det har ändå stor betydelse. Det berättar väldigt mycket om hennes bakgrund. Sådant jag inte visste tidigare.

Helt mirakulöst dök det på ett totalt oväntat sätt upp en annan liten katt hos mig. Den 3 januari. En hemlös katt som jag hört talas om men som skulle ha blivit omhändertagen av en familj lite längre bort i området. Granne till "fällan-huset". Det lät ju bra.

Men en annan fastboende litade inte på det där, trodde dessutom alldeles säkert att det var Mysan som strök omkring. För att göra en lång historia kort - en bildörr öppnades och den lilla katten fick frågan: Ska du följa med hem till Berit så att hon får titta på dig?

Katten hoppade in i bilen! När den stannade hos mig och jag kikade in i den stannade nästan hjärtat. Det var Mysan, men ändå inte. Inte alls, det här var en halvvuxen kattunge, och dessutom en kille. Men så lik!!!!  I min famn spann han!

Folk kom förbi på vägen. De undrade och jag och "chauffören" berättade. Åh, sa en av dem, det är nog en av de där kattungarna som föddes i skogen, vi såg dem där i somras...

I skogen nedanför "fällanhuet", visade det sig.

Alltså - Mysan hade redan fått ungar när hon sökte sig till sommarfamiljen som bad mig sätta upp ett anslag.  De var säkert precis avvanda när jag fångade henne, det var därför hon inte var det minsta orolig eller brydde sig. Hon hade ingen mjölk, bara en aning svullna spenar. Det har katter ett bra tag efter ungarnas avvänjning.

Det som upprör mig mest är att den som sett ungarna inte gjort det minsta för att försöka hjälpa. Inte brydde sig det bittersta. Vad som hände den andra ungen är det ingen som vet. Den överlevde nog inte.





Sin mors son...
 Den lille killen fick heta Myse efter mamma, och han fick stanna. Han mobbades inte av någon av de andra, äldre katterna. Tvärtom.  Jag tror att Mysan banat vägen för sin lille son. Kanske rentav skickat hit honom, som tröst?

Det finns mycket mellan himmel och jord...

Och mina tre äldre katter insåg förstås att Myse var bara barnet...  Bara kattharmoni i huset, och så har det förblivit. Myse och Filip är bästisar.



Myse är nu efter 8 1/2 månad en självklar del av flock och familj, och det tänker han förbli. Han är aldrig långt borta, vare sig han är ute eller inne. Första natten (instängd på toa) sov han i kattlådan och kissade på pläden, men han lärde sig snabbt. Och har sedan dess aldrig behövt stängas in någonstans.

Tänk att han från riktigt späd ålder klarat sig och överlevt helt på egen tass. För ingen hade tagit hand om honom.

Vintern gick, en tidvis riktigt kall och otäck vinter. Ofta blöt snö, otäck för små kattassar.

Inte ett spår av Mysan.

Enstaka personer hörde visserligen av sig, men från helt "fel" del av vårt långsträckta tomtområde. Ända bortifrån "stora" vägen som går förbi. De trodde sig ha sett Mysan, en katt som försvann fortare än kvickt upp i skogen när den fann sig upptäckt. En katt som tydligen hittade något att äta vid ett och annat fågelbord.

Jag gick dit och ropade och lockade, men naturligtvis ingen Mysan. Jag var övertygad om att det var en annan katt man sett.




Otroligt men sant
Vintern gick mot sitt slut, och det gjorde mars månad också. Då fick jag ett telefonsamtal från en fastboende. Du måste komma hit, vi har ibland matat en katt som är väldigt skygg, vi kan inte komma nära den, men nu sitter den och äter under ett av våra uthus, Det måste vara Mysan, ser precis ut som bilden på anslagstavlan.

Jag kastade mig i bilen och var där inom två minuter.

Det VAR Mysan!

Jag satte mig på en trapp en bit ifrån henne. Hon tittade och tittade. Jamade. Jamade ännu högre! Kom fram och spann och spann och spann när jag tog upp henne i famnen. 

När jag satte ner henne rullade hon sig på marken och LÄT. En katta i höglöp, som jag såg det.

"Lilla, lilla Mysan. Varför försvann du för drygt tre månader sedan?"
(Det förstår jag fortfarande inte.) 


Jag tog med henne hem, hade ju Kaspers hundbur i bilen. Vad jag kände? Ja, mer blandade känslor kan man nog inte föreställa sig.

En fantastisk glädje över att hon levde. En undran över varför hon inte kommit hem? Hon hade ju funnits alldeles i närheten hela kalla vintern. Måste otaliga gånger ha hört mig när jag gått runt i området och letat. Hade ändå valt att leva ensamt uteliv hela vintern. Tidvis var det över 20 minusgrader på nätterna.

Och hur skulle det bli nu?

Både Kasper och katterna tog henne som självklar - jaså, du är här igen. Lille Myse betedde sig helt annorlunda än mot de andra katterna som han ända från första stund hämningslöst kastat sig över i bus och lek.

Han tittade på Mysan. Kröp ihop lite, och närmast kröp fram mot henne. De nosade på varandra. Småningom väste Mysan och Myse backade.
Här några bilder där både mor och son, Mysan och Myse, finns med. Även några bilder på på bara Mysan, alla tagna de första dagarna i april. Mysan hittade omedelbart tillbaks till sina gamla favoritplatser. Och hon fick sin vattenkanna tillbaks.


Den här släktskapen lär inte Mysan kunna förneka. :)












Jag hade ju kvar några av Mysans p-piller, gav henne ett ifall att hon skulle lyckas smita ut. Studerade  mina katter ett par dagar. Upptäckte att en viss animositet åter började visa sig i kattflocken, och att den härrörde från Mysan.

Aldrig har jag träffat en katt med större integritet, och jag har träffat och haft MÅNGA under årens lopp.

Mot mig var hon lika underbar som tidigare, och hon hade inte minsta önskan att komma ut. Hon åt och drack och var hur hemtam som helst.



Om Mysan kommit själv... 
Med stor sorg i hjärtat konstaterade jag att jag inte kunde behålla henne.
Hon skulle inte stanna den här gången heller.

Om hon kommit självmant hade det varit en helt annan sak. Men jag hade ju återigen hämtat henne! Att bara kastrera och sedan släppa henne vind för våg - det var naturligtvis inte heller ett alternativ.

Återstod att ta kontakt med Södertälje Katthem.

Efter några dagar fick jag lämna henne där. Kan säga att jag grät! Usch, så svårt det var!

Då Mysan skulle kastreras upptäcktes att hon återigen var dräktig. I slutet av maj födde hon fem ungar på katthemmet, fyra överlevde.

TÄNK om hon fött de här ungarna också ute i skogen! Vill inte ens tänka tanken...

Mysan fann sig väl tillrätta på katthemmet. Vistelsen där blev lång, hon födde sina ungar först i slutet på maj. Och sen måste hon ju vara mamma i två-tre månader.





Mysans ungar är jättesöta  -  men själv är jag så glad över att just Myse så mirakulöst hamnat hos mig. Här är tre av Mysans nya ungar, bilden tagen på katthemmet.






Tagit farväl
Nu har jag sagt adjö till Mysan. Adjö på riktigt.
Det kändes helt underbart att Mysan visserligen låg i mitt knä och spann en stund på katthemmet, men hon brydde sig inte mer om mig än om någon annan.

När jag sa adjö med en tår i ögonvrån, då valde Mysan att bara lugnt sova vidare, inne i en hylla.

Åh, så bra det kändes.


Mysan får en annan matte, vem har jag ingen aning om. Men den som valde Mysan så snabbt och ögonblickligt, den personen måste vara den rätta!
Och Mysan förtjänar verkligen "den rätta" och ett lugnt och kärleksfullt hem (utan andra katter).

Hon har haft det så tufft, och hon är en sån underbar liten katt.
Som någon konstaterade i en kommentar på bloggen, hon har haft många liv. Ett hemlöst liv i skogen (säkert även ett liv före det), ett liv i Malmköping, ett liv hos mig i mer än tre månader, ett nytt liv som hemlös i drygt tre månader, ett liv på katthemmet.

Förhoppningsvis får hon nu ett sista, långt liv hos en ny matte/husse. 
 
Jag tog farväl av henne nästan på dagen ett år efter att jag fångat henne i grävlingsfällan. Oh, ett så omvälvande år för denna lilla fina katt!

Mysan  -  från oss (Myse, Kasper, Filip, Maxi, Petrus och din f.d. matte) får du de största och bästa LYCKA-TILL-önskningar som finns! 
____________________



Om du som är Mysans nya matte eller husse läser det här (som jag hoppas att du gör) så vore jag så glad att få höra hur det går för Mysan.

Skriv gärna en kommentar på bloggen, eller mejla till  beritelisabet(a)telia.com
Själv gläder jag mig varenda dag åt lille Myse, som verkligen är sin mammas son. Och som väljer att låta mig vara hans matte.

Jag både hoppas och tror - innerligt - att du/ni och Mysan får ett riktigt fint liv tillsammans.

Under "Etiketter" kan du klicka på "Mysan" och ser då alla inlägg där Mysan förekommer
.



2 kommentarer:

  1. Sagan om Mysan! Så fint du skriver om hennes år nära dig och i dina tankar. Hoppas att du får veta lite om hennes nästa liv, efter kastrering, läkning och flytt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om ca en vecka bör flytten vara aktuell, om inga komplikationer tillstött. Och det har det nog inte.
      Bland alla katter som funnits i mitt liv är det ett par-tre stycken som lämnat alldeles speciella avtryck. En av dem är Mysan!

      Nya ägare får, genom katthemmets försorg, adressen hit. Så jag hoppas få veta lite om hur hennes liv går vidare.
      Och då får du också veta, för du hör ju verkligen till de bloggvänner som engagerat sig!

      Radera