Min björk och jag

För 10-15 år sedan skrev jag om mig och min björk. På sistone har jag  känt viss önskan att bryta vårt avtal. Avsluta förhållandet. Orsaken är senaste veckornas blåst och regn, varenda dag ser altanen ut så här!


Jag sopar och sopar. Och sopar... Björkhängena krasar under fötterna...
Men så hittade jag min gamla text!
Björken får stå kvar!
15 maj 2012



Min björk och jag
Jag har ett förhållande med en björk. Ett sorts hat-kärleksförhållande. Hon – för det är klart en ”hon” – är en hängbjörk, både fullvuxen och gracil, men inte helt formfulländad. Tidigare har en gran gjort sitt bästa för att göra henne lite ensidig.

Hon växer invid min altan. Och sedd från altanen, så är hon helt igenom vacker, även i det yttre.

Varje vår när jag just har torkat rent mina hyllor och placerat några vackra ting där, placerat ut möbelgrupper och tagit fram korgfåtöljerna – då finner hon för gott att generöst låta sitt vackra pollen lägga sig som en gul hinna över alltihop. Så det blir till att torka av allting igen och igen.

Björkar är oerhört frikostiga med frön också. Tusen och åter tusen lägger de sig framåt sommaren i drivor på möbler, golv och hyllor, över blommor, ja över allting. En del växter är lätt klibbiga, till exempel petuniornas blad – så de blir aldrig mer vad de varit. Sopning och åter sopning är vad som gäller. Dagligen.

Björkar tappar sina hela hängen också, för övrigt! Men inte riktigt vid samma tidpunkt som de släpper sina frön…

En stor björk fäller mycket löv om hösten. Och de bör ju inte få ligga kvar på trägolvet och mögla. En bra kvast är ett måste. Fällningsperioden är ganska lång och det är bara att återigen låta kvasten gå, praktiskt taget dagligen.

Höstens och vinterns stormar river loss mängder av kvistar. Många många kvistar och mindre grenar täcker min altan framåt vårvintern.

En vår för några år sedan beslöt jag mig för att göra slag i saken.  Björken skulle bort. Jag har andra vackra björkar att titta på. Det kändes skönt att äntligen ha bestämt sig.

Men sommaren kom och björken stod fortfarande kvar, liksom på övertid. Men den skulle verkligen bort.
Sommaren blev varm. Ovanligt varm. Att vistas i solen under dagtid var inte att tänka på, såvida man inte befann sig på en badstrand förstås. Och min altan ligger rakt i söder.

Vid middagstid börjar björken ge en sådan där lätt genombruten skugga som bara en björk kan ge! Skuggan flyttar sig sedan under dagen – alltid finns både en plats i solen och en i lättare eller mörkare halvskugga. Bara att välja.

Jag funderade. Ett parasoll kan ju vara vackert, det också. Det finns stora och generösa i naturfärgat tyg, till exempel. Men så jämförde jag ett parasoll med min björk – och då gick jag ut och kramade björken!
Hur kunde jag bara tänkt tanken att byta ut henne mot ett parasoll?

Nu är det alldeles snart dags igen. Våren är här, altanen håller på att möbleras, allt torkas rent och dynor tas fram. Och då, precis då, så kommer min björk som just igår började grönska så vackert att låta sitt gula frömjöl sväva över alltihop. Det kommer att täcka minsta skrymsla. Undrar om alla björkar är lika generösa? Jag har aldrig sett något liknande.

Jag kommer i år precis som alla andra år att banna och undra om det verkligen ska vara nödvändigt med så mycket pollen. Jag till och med nästan hotar. Men hon, den inställsamma varelsen, hon bara ler och låter grenarna svänga och frömjölet flöda. Och så påminner hon mig. Ber mig tänka på de varma sommardagarna, på det silade ljuset, på det stilla suset när de långa, sirliga grenarna lätt sveper i vinden.

Och jag vet. Vet själv och vet att hon också vet – aldrig kommer jag att såga ner henne! Hon står ut med mina bannor och mitt klagande, och jag med hennes skräpande. Hon gläds åt att jag ser hur vacker hon är och jag är så tacksam för den ljuvliga skugga hon ger mig när jag som bäst behöver den.
Jag tar tillbaks det där jag skrev i början, om hat-kärleks-förhållande! Jag tror det är ett äkta kärleksförhållande vi har! Ett riktigt äkta, där det handlar om att både få och ge. Om att trots vardagens gräl och gnabb ändå känna djupt och varmt. Kanske att ”respekt” är ett nyckelord?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar