En saga - eller...

Den blå vingmannen 

Det finns en schweizisk dam, blind sedan födseln. Under sin lärarutbildning – vid Sorbonne i Paris – mötte hon två svenskar. De tre kurskamraterna fann varandra och har förblivit nära vänner genom hela livet. De är inte unga längre, men kontakten är obruten.

Som känt utbildas något eller några andra sinnen starkare hos en person som saknar t ex syn eller hörsel. Hos denna schweiziska kvinna utvecklades ett sinne som vi mer vanligt utrustade i allmänhet saknar. Hon såg – och ser/upplever fortfarande – ytterst konkret det som finns bakom det som vi med seende ögon förmår uppfatta. Och hon tycker i grunden så synd om oss, som förmenas insyn i denna naturens oändligt rika värld!
 
Men hon lider också, och säger: ”Om ni kunde se vad jag ser skulle ni handla annorlunda!”
  
Hon har skrivit en del böcker, som dock inte översatts till svenska. Men jag vill i sammandrag ge er en liten berättelse från denna för oss osynliga värld. Så här får ni berättelsen om "Den blå vingmannen", ett utdrag ur en längre artikel jag en gång skrev om denna märkliga kvinnas liv och verk:


Ursula B:s berättelser liknar inget annat jag läst. De berättar om sällsamma väsen, om osjälvisk kärlek och hängivenhet. Men också om smärta och lidande. Om livet självt. Och de är sanna, sanna på det sätt som bara sagan kan förmedla:

En liten blå vingman exempelvis har till uppgift att lära insekter och syrsor att surra och spela. Ursula mötte honom i sin trädgård, och förundrades över att han med sina vackra blå vingar hade så tunga och klumpiga fötter att han inte kunde flyga. Han var närmast som ett mellanting mellan gnom och fjäril.

En gång kunde han flyga, berättade han. Men så mötte han en liten syrsa, en prinsessa, som lärde sig spela så vackert att hon snart överträffade till och med sin lärare. Han hade sin största fröjd i att lyssna på henne.

I sagan beskrivs så ett samtal mellan syrsprinsessan Zirpe och hennes lärare, den blå vingmannen. Varför hade han aldrig berättat för henne varför de egentligen skulle sjunga och spela, för vem eller vilka? Allting spelar ju självt, vinden, fåglarna, i blommor och träd finns toner och från stjärnorna tonar den mest undersköna musik.

Men nu förstod hon. Hon hade mött ett väsen som inte hade sången inom sig. Hon hade mött en människa. För människan som själv saknade musik ville hon spela.

Zirpe flyttade till en trädgård där människor bodde. Hon spelade skönare än någonsin förr, men kanske var hennes musik alltför skön för denna jord? Kanske får man sjunga så först i en annan värld? – Tonerna tystnade. Den blå vingmannen sökte henne och fann henne döende, trampad av en människa som inte hade hört hennes sång.

Zirpes sista ord var dels hennes uttalade kärlek till jorden och människorna, dels en bön till vingmannen att begrava henne i jorden där hon hörde hemma.

Han, ett vingat väsen, var inte ämnat att gräva men kunde inte neka sin älskade Zirpe denna tjänst. Han grävde i jorden och under tiden blev hans fötter klumpigare och klumpigare – alltmer lika en gnoms – och då graven var färdig hade han själv förlorat förmågan att flyga.

På Ursulas förmodan att han nu måste hata eller förakta människorna som ju var den yttersta orsaken till hans olyckor svarar han att han varken kan förakta eller hata vare sig jord eller människor. – "Då Zirpe dog gav hon mig som gåva sin kärlek till jord och människor. Genom henne älskar jag er", säger han. Och numera lär vingmannen alla insekter och syrsor att det är för människan de sjunger och spelar.

"Så ofattbart," säger Ursula till den vingade, klumpfotade varelsen, "att en känslolös människa har åstadkommit detta för oss alla genom ett både rått och omedvetet handlande!"

"Ja", svarar den blå vingmannen, "det är hemligheten. Ur skuld kommer lidande, och ur lidande föds kärlek."