torsdag 12 januari 2017

Ovädret tog strömmen

Av under tio minuter, på i fem, av i tre, på i elva, av 45, på i fyra...
Det handlar om ström. Om elen som i det närmaste allt här hemma visar sig beroende av. Toa, vatten, lampor, kyl o frys naturligtvis och inte minst datorn (ADSL-modem).

Vid sista på  under typ fyra minuter hann jag grabba tag i Grynet, bära iväg och placera henne på "skötbordet" och pumpa ner dagens medicindos i båda öronen! För att se att göra sånt krävs rejält ljus. Lyfta ner henne hann jag inte innan strömmen försvann igen. Den här gången för tolv timmar drygt.

Elen kom tillbaks vid halv femtiden i morse, försvann igen under eftermiddagen för ytterligare några timmar. Men då hade åtminstone kyl och frys hunnit återhämta sig. Inte klokt så beroende man är, trots att man som jag både kan hålla värmen och laga mat, fixa kaffe osv tack vare kaminen. Välförsedd med ljus, tändstickor och ficklampsbatterier är jag också. Plus att jag har vatten upptappat!

Det stormade något enormt. Hundpromenaderna blev rätt korta. Den här bilden togs inte i går, men så här ser det ofta ut numera (fixa till bron får jag göra i vår). Alla vill bara in.



Så här års händer det saker i kurvan och backen precis vid min utfart. Första bilden från mitt köksfönster, den andra när jag klev ut på farstubron. Det tog en stund, men så småningom löstes det hela och alla kom iväg.
För några dagar sedan hamnade en bil i diket och en i en snödriva. 


Men dagarna blir trots allt två-tre minuter längre för varje dag, och så här såg det ut häromdagen från fönstret i väster.



På onsdag är det dags för Animalen, kära nån så jag hoppas att få riktigt positivt besked om Grynet. Jag misströstar lite, men hoppas naturligtvis. Alla som jag träffar på hundpromenaderna, inklusive den granne som ibland tar med henne på riktiga långpromenader noterar hur mycket piggare och gladare hon blivit. Klart, hon har ju inte ont! Den hemska klådan är också borta.  Men hur ser fortsättningen ut? Problemen kräver livslång behandling, frågan är bara hur omfattande. Och hennes matte längtar.

måndag 9 januari 2017

Ombytligt

Måttligt kul med - 24. Inte särskilt kul med +- 0 heller. Väderguden är en ombytlig typ. Och fortfarande tornar ca 3 cm snö upp sig på bilen. Men i morgon är nog den också borta.

Vägen år plogad, min uppfart och lilla gårdsplan likaså. Snälla Matte med stort M har dessutom ordnat så att jag vid behov får annan ploghjälp de veckor han så småningom kommer att fly till sol och värme. Tycker tydligen att  epitetet snöängel förpliktar. 😋

Grynet är en liten fryslort, och hon ville knappt ut alls när det var som kallast. Tröjan jag stickade åt henne för några år sedan kom väl till pass.

Kasper däremot njuter i fulla drag av snön. Som synes.

Myse däremot, han rusar iväg och gömmer sig så fort matte ens närmar sig ytterdörren. 

Dagarna blir ljusare, solen stannar uppe ett par minuter längre för varje dag. Härligt. Å andra sidan är helgerna över och alla ljusslingor i fritidsboendes hus har slocknat. Åtminstone nästan alla. Så nu är vi återigen liksom ensammast i världen, vi som bor här i huset. På kvällarna. 

Min egen lysande buske får fortsätta att lysa, men övriga advents- och julattiraljer har stuvats undan i väntan på advent 2017. Om nu inte världen gått under innan dess. Risken finns ju, Nätet är fullt av konspirationsteorier. Tänk om bara en bråkdel är sanna... 

Men oj, vad hände, vad hände, vad hände...???

Ser att jag tydligen raderat flera inlägg - så himla dumt. Så sällan som jag uppdaterar borde jag vara försiktigare. Jag trodde uppenbarligen att det jag raderade var utkast.

Så borta är bilden på glada Matte med stort M som plogar så fint åt mig, borta är Grynets veterinärbesök, diagnos och gos med Filip. Borta är jul- och nyårshälsningar och bilder, katter i gästsängen, hundar på promenad, samling vid kaminen osv.

Jaja, det finns ju sånt som är värre. 😊
Men väldigt synd på era kommentarer. 😢

torsdag 17 november 2016

Mest Kasperia, om lilla Grynkorven

Nu händer det saker. Ny bur inköpt. En säck dietmat till Grynet, från Hills. Bestämt att hon ska till Animalen på grundlig undersökning av bl.a. bak och öron. Plus kloklipp. Och matte har sagt att Grynet får stanna hos oss så länge det behövs. För alltid, om så är. Grynetmatten är riktigt dålig, säger själv att hon inte är säker på att hon klarar sig igenom det här.

Grynet är döv, det visste inte matte. Inget under då att hon inte lyder och kommer när matte ropar! Så det blir koppel på. Koppel av bara på speciella och helst inhägnade ställen. Bantas rejält ska hon också och vänjas av med godis stup i kvarten. Lilla runda Grynkorven ska till och med motioneras, en ny upplevelse för henne. Idag har hon följt med Eddies och Charlies matte runt Mörtsjön, Eddie och Charlie är också alltid kopplade.

Här ser ni dom tillsammans med sin matte när dom kom hem. Jag och matte välkomnade, vi hade varit ute på en mindre prommis och jag hade rejsat själv av bara den. Grynet rejsar inte alls, hon bara lunkar. Än så länge. 😁  Jag hoppas vi ska kunna rejsa tillsammans snart. När Grynet mår bättre.
Matte; En bild som ganska exakt beskriver läget. Men inte helt, för lite mer liv har det redan blivit i Grynet, helt plötsligt började hon instämma när Kasper skällde! Underbart! Och på korta eftermiddagspromenaden betedde sig cockersvansen plötsligt som den ska, pekade uppåt och vajade glatt. 


I morgon följer Grynkorven med Eddie och Charlie och deras matte på ännu en långpromenad. Vad jag ska göra vet jag inte riktigt, men lång koppelprommis är inget för mig. Och det finns farliga djur i min skog, det är inte alls säkert (snarare tvärtom) att jag lyder den andra matten lika bra som min egen. Och min matte klarar förmodligen inte att gå i oländig terräng en hel dryg timme. Men kortare sväng i den skogen klarar hon, och ingen rädder för vargen här...

I morgon ska matte möblera bilen med båda burarna, och kanske går premiärturen till Yngern. Och där ska nog även Grynet kunna vara lös, tror vi.

Här ser ni Filip och Grynkorven och mattes tår och min nos - hehe, ibland blir mattes misslyckanden rentav lite roliga.


I gröna/blå rummet ligger Myse i fåtöljen och väntar på mössen. 
Det kom inga. 😃
Matte har lagt ett par frigolitskivor under växterna, och hittade ett par små  mattor att dölja dem med. Hoppas inte möss gillar cellplast! Eller oliver. 


Lilla apelsinträdet fick däremot inte komma in i år, matte har tröttnat på att kämpa mot flygande löss, sköldlöss och svartmögel m.m. Bilderna är ett par dagar gamla, nu har snön smält. Stackars lilla träd, det tycker matte också. Men nu är det för sent att ångra sig.. 


Om ett   par timmar ger vi oss ut på nattvandring, i pannlampans sken. Matte i reflexväst, precis som jag och Grynet. Jädrans vad vi skiner när pannlampan lyser på oss för att inte tala om när det närmar sig en bil!! 

måndag 14 november 2016

Ber om ursäkt för matten...

Själv skyller hon framförallt på datorstrul - virus och nån sorts spioner i datorn.Nåt om att ett par webbläsare liksom inte ville vara med. Och lite sånt tjafs. Massa konstigt fortfarande, men nu orkar hon inte med fler återställningar.  Säger hon. Bra, då kanske jag kan få lite tid för mina kompisar!

Det blir en del djuriskt i det här inlägget. Somt som visas, somt ni får tänka er. Att räkna ut att det efter mattens totala omgörning av gröna (nu blå) rummets golv skulle ges spelrum inte bara för luft och försvinnande vatten utan också för möss, det borde hon ju fattat. Med tanke på miljontals lortar i gullfibern under golvet.

Möss gillar äpplen. Upptäckte hon. Förstås morötter och potatis också, men dit hann dom inte. Nu förvaras allt sånt i tjocka plastbackar. Framförallt Myse är väldigt intresserad av det där rummet, men så här års hålls dörren dit stängd.

När vi är ute med bilen har vi sett en älg och ganska många rådjur. Senast idag, tur att både däck och bromsar funkar, för skogsvägarna är smala. hala och moddiga. Osandade förstås.

Innan jag kommer till det mest intressanta djuriska vill jag berätta om en hund som matte såg springa på vägen långt, långt hemifrån mig. Det finns öde vägar på fler ställen. På ena sidan fanns en sjö, på andra sidan berg. (Det var här hon kraschade sönder min förra, braiga bil.)

Matte stannade, tänkte att nästa bil kanske hade mer otur och inte skulle hinna få stopp. Försökte prata med hunden, men den var inte lika intresserad. När det så kom en bil blev matte jätterädd, men den stannade och hunden  rusade iväg till den! Och ut nästan ramlade en husse som blev minst lika överlycklig som hunden. Han var ute och letade, och nu var han på väg till nån skog i närheten. 


Sen till nåt som egentligen är förfärligt, men känns ganska mysigt för mig. Nån från nån hemtjänst ringde till matte och sa att dom måste skaffa en ambulans som skulle ta en annan matte till sjukhus, och den matten bad dom kontakta min matte och be henne ta hand om hennes hund - och det var ju Grynet det gällde. Matte for de flera milen, gick in i huset och ropade. Ingen Grynet nånstans. Hon letade i alla rum, det finns många. Till slut hittade hon Grynet liggande platt som död, brun på en brun matta i mörka hallen, vid ytterdörren. (Matte hade måst ta sig in genom en bakdörr.)

En djupt deprimerad liten hund, som inte sa pip i bilen heller. Hon kände förstås igen sig hemma hos mig, kollade av de vanliga ställena och satte sig sedan vid f.d. altandörren och såg ut så här.



Hon var så ledsen, och jag försökte trösta och sa att allt nog skulle bli bra, och till dess kunde hon passa på att ha det i alla fall lite bra hos mig och matte och mina katter.



Matte hämtade fram min bia, som jag nästan aldrig låg i. Grynet blev glad och började genast bädda. :) 


Så nu är den hennes, och i vägen står den så att matte snubblar på den stup i kvarten. Men det är det värt, säger hon. Och Grynet håller förstås med. 



Vi har gått två promenader, och vi har ätit middag. Grynet äter också dietmat, men inte samma som jag. Nu ligger vi och vilar oss, Grynet sover medan jag hjälper matte att blogga.

När Grynet kom tittade Filip lite förvånat, men så fortsatte han att äta och bete sig som om Grynet bott här alltid. Dvs han placerade sig i den fåtölj som han och matte alltid kivas  om.


Myse var lite reserverad första timmen, la sig försiktigtvis under bordet och på två stolar dessutom. Bra koll hade han därifrån. 


Jag la mig till ro på lilla favoritmattan. Fast lite koll på Grynet hade jag förstås.


Nu håller vi alla tassar och tummar vi har för att det blir bra igen med Grynets matte. Det är andra gången sedan i somras hon måste till sjukhuset på det här sättet. För säkerhets skull far matte iväg i morgon och köper ännu en hundbur till bilen. En lite större än den jag har nu, så det blir ju bra för mig också. Om hon nu hittar en som går in i nya, låga och strömlinjeformade Cliåna. 

Titta förresten på Cliåna, så den ser ut bakifrån! Som ett monster. Tror kanske att han/hon/den ska skrämmas och varna alla för att komma för nära. När allt kommer omkring är kanske "hen" faktiskt ett riktigt bra ord. :D


En snöbild också, från häromdan, då kom det massor.

tisdag 25 oktober 2016

Vi lever fortfarande. Åtminstone de flesta...

Länge sedan det skrevs något här
Först berodde det på att vi var ledsna allihop. dvs jag som är matte, Kasper, Filip och Myse. Vi saknade Maxi så förfärligt, och det gör vi fortfarande fast det gått flera veckor sedan han lämnade oss. Sedan beror det på att jag, matte, haft en hel del annat att göra. Orken och inspirationen har inte räckt till. Fast både Wilmas och Luddes besök skrev vi ju ändå om.

Maxi blev sjuk, hastigt, på bara tre-fyra dagar tynade han liksom bort. Meningen var att jag skulle ta honom till Animalen på måndag, för att göra honom den sista tjänst jag kunde. Men jag hann inte. Och det känns fortfarande så tungt. Han gick ut genom dörren aningen ostadigt, för att han behövde ut. Han kom inte in igen, kanske han inte orkade. Jag letade och letade.



Han är oerhört saknad. Vår finaste Maxi.




Det kommer ett mer utförligt inlägg snart. Och Maxi ska få sin egen sida, som Petrus och även Mysan fått. Goaste, bräkande Maxi.

Men just nu har jag ett annat pockande åtagande att fullfölja, eller snarare två. Dels ägnar jag ett par dagar i veckan åt att hjälpa en god vän att förstå sig på sin dator och vad den kan användas till, om man verkligen vill. Dels vill man på mitt gamla jobb nytrycka och ge ut en skrift som är min. Det känns bra, men kräver en hel del arbete. En del text vill jag ändra och uppdatera, och så vill jag göra om layouten.

Och så händer det ju lite annat också.

Jag ska också bli bättre på att kommentera. Joodå, det ska jag,,,

måndag 10 oktober 2016

Kompisen Ludde har varit här :)

Kasperia (och Katteria och en aning Matteria)
Jo, det där med att jag kommit underfund med att jag (Kasper)  i själva verket är en väldigt modig hund (se föregående inlägg)... Det beror helt enkelt på att det tydligen är farofyllt att bo här i mitt och mattes och katternas hus.
Häromdagen hade jag besök av bloggkompisen Wilma. och hon vågade knappt komma in, hon tvärvände när hon skulle gå in genom ytterdörren! Hon såg min takfläkt, och den var igång!! Matte stängde av den, och så småningom, långt om länge,vågade hon följa med sin matte in. (Jag skrev inget om det, men det gjorde ju Wilma själv, på sin blogg.)

JAG är inte ett dugg rädd för att vara hemma och inomhus, trots läskiga fläkten, alltså är jag modig!!

I dag var bloggkompisen Ludde här, och han bara pep och lät konstigt och vägrade att gå in i mitt hus!! För han såg att Filip var inne, och Filip var tydligen något av det läskigaste han sett!  (Mer om det så småningom.)

JAG är inte det minsta rädd för skräckinjagande Filip, jag är så modig att jag till och med sover bredvid honom!

Och nu, när Blogger fungerar igen, ska jag berätta lite om den här dagen. Matte sa åt Filip att gå ut eftersom han skrämde Ludde, men för säkerhets skull gick jag och Ludde och våra tvåbeningar iväg till sjön. Matte sölade, så jag försökte skynda på henne lite.


Ludde hade så bråttom, så han sprang långt i förväg, han har minsann rejsat förr vid min badudde och hittade vägen.


Vi rusade som galningar en ganska lång stund, och många av mattes bilder ser ut ungefär så här...


... men som tur är inte riktigt alla. :) Alla bilder blev lite suddiga eftersom vi var så fartiga, men ni kan ju klicka på dem ändå, tycker jag. 




Han är faktiskt riktigt stilig, han Ludde. 


Fast ibland har han lite svårt att hålla reda på benen, tror jag. Inget under, för de är ju väldigt långa. Och så klart vackra... ;)


Vi rejsade vidare ett tag, men så småningom tyckte Ludde att "nu får det räcka". Jag rejsade ensam ett litet tag till.



Sen gick vi hem.


Mattarna och hussen åt lunch, och det gjorde jag och Ludde också. Allt var frid och fröjd. Sen skulle dom fika och äta smarrig rulltårta som Luddes matte hade bakat, och kladdkaka som min matte bakat.  Men då, då hände det läskiga! Filip ville komma in, och eftersom han ju bor här så fick han så klart det. 

Stora, stora Ludde blev så rädd att han försöka krypa upp i sin matte knä, där hon satt i soffan. 


När han inte fick det försökte han gömma sig bakom soffan, i ett hörn. Filip ligger på golvet framför fåtöljen där matte satt. Han fattade visst att Ludde var rädd, för han försökte inte pussa honom, fast han gärna hade velat. 


Jag är ju, som sagt, en modig hund, så jag beslöt att ingripa. Och då vågade sig Ludde fram ur hörnan. Modigt gjort. Nästa gång han träffar Filip är jag nästan säker på att han till och med vågar låta sig bli pussad.


Och matte, hon sitter här och njuter av de vackra tulpanerna hon fick. :)

Så trevligt av er, Ludde med flock, att ta er hit och hälsa på hos oss här ute i obygden. :)

Skrot-Blogger!!

Kasperia
Jag har bilder som jag vill visa er! Min bloggkompis Ludde har varit här, och en och annan bild har matte faktiskt tagit! Och då, när hon för en gång skull skulle aktuellt-blogga så vägrar Blogger att ta emot dom!! Ta emot bilderna alltså.

Undrar om dom vägrar det här också.

Jag återkommer, fast en sak tycker jag är jättekul -- jag är uppenbarligen en väldigt modig hund!! Hur jag vet det ska jag berätta när det går att ladda upp bilder igen! :)

onsdag 5 oktober 2016

Vi har träffat finaste Wilma

Kasperia
Nej, nu alltså ... skriver du inte nu matte, så flyttar jag!!! Till Wilma tror jag...

I dag har jag träffat Wilma! Hon kom hit med sin matte, och jag tror faktiskt att min matte blev riktigt kär i henne. Ja, jag också. Och Filip med, tyvärr finns inga bilder på när han och Wilma till slut pussades. Åtminstone nästan-pussades, det fattades på sin höjd en millimeter. :)

Jag tycker ni ska titta på bilder på Wilmas blogg, för hennes matte var flitigare än min på att fotografera. Fast några bilder tog hon ju i alla fall, hon som är min matte.  Bland annat på hur Wilma flera gånger berättade att hon gillade mitt gröna/blå rum. Flera gånger la hon sig att vila hos rosmarinen.


Jag ville ju visa Wilma hur det såg ut inne hos mig innan vi började utforska omgivningarna, och det tyckte visst hennes matte var en bra idé.


Sen måste vi förstås ut på tomten, och jag försökte skynda på sölmatte så gott det gick. Hade ju nåt jag ville visa Wilma.




Iman vi kom fram till det viktiga rullade jag lite på ängen, Wilma undersökte den rätt noga och jag rusade mest bara runt. När jag inte rullade, alltså.


Nu närmar vi oss, men jag måste rulla lite undervägs också, och plöja nosen i blåbärsriset. Man får snabba sig, för det tar inte många minuter mellan min tomt och det jag ville visa.


Det var förstås hit vi skulle! Trots att vågorna gick skyhöga och det blåste som orkan.



Wilma fick mig till och med till att bry mig om en pinne! Och då vann jag!!! Kanske jag ska bry mig lite mer om pinnar hädanefter. Tål att tänka på. Kanske.





Klenmattarna frös i orkanblåsten, så då gick vi hem till mig igen. En himla mysig kompis är hon, Wilma. Det tycker matte också (som önskar att jag kunde lära mig en hel del goda manér av henne).




När vi kom hem la sig Wilma ner och spanade in Filip, som försvunnit in under mattes arbetsrum, alltså en liten tillbyggnad. Det var innan dom hade pussats.


Sen åt mattarna, och pratade och pratade. Jag deltog rätt intensivt i samtalen, men Wilma la sig ner och somnade. Det var då som matte tänkte på det där om att ta efter goda manér. Men till slut gav jag upp, ville dom inte ha mina kloka synpunkter så kunde dom gott vara utan dem. Rätt åt dom!!! Jag la mig ner och somnade till slut jag också. Åtminstone ett tag.


Sen skulle dom åka hem, men innan dom kom iväg fick Wilma i alla fall träffa min kompis Elsa som gick förbi på vägen. Tror ni matte hade kameran med sig ut... Rätt, det hade hon inte. Men det hade Wilmas matte. 
Inte bara jag som har nåt att lära av våra gäster!!!

En riktigt bra dag var det, och dessutom så har matte fått en ny cyklamen att sköta om. Jag håller tassarna... Tror nog att jag kommer att träffa Wilma fler gånger, ja, det hoppas jag verkligen. Fina, fina hunden, säger matte. Och jag.