lördag 23 september 2017

Spritt och blandat i veckan

Matteria
Höst betyder bl.a. att många växter som ska övervintras måste tas om hand. Tomatplantorna i gröna/blå rummet åkte ut - smaklösare tomater än de relativt få jag i år kunnat skörda får man leta efter - men det gör man förstås inte. Letar alltså. Ska i stället försöka hitta godare sorter nästa år. In kånkades en och annan urna och kruka, ytterligare ett par återstår, men så här ser det ut just nu. När ork och anda faller på ska jag ordna snyggare.



Höst kräver värmekällor inomhus. I år skulle minsann inte loggsen få placeras fel. Enligt principen "säkerhet genom både svångrem och hängslen" satte jag anvisningar på pränt och på vägg trots att jag ganska säkert skulle vara hemma när leveransen väl kom.

Det funkade. Tre pallar = 3x105 loggspaket á 10 kg med vardera 12 briketter= 3,15 ton värme om jag räknar rätt. 3780 briketter. Ser inte så vackert ut vid entrén, men så himla praktiskt.

15 paket bars in bums. Bilden är inte ny, men det ser precis likadant ut i hallen nu förutom att draperiet är ett annat. Åtminstone än så länge.

Varmt och gott blir det. Se så fint de brinner.


Värme behöver jag, höst, vinter och t.o.m. vår är en utmaning, även kyliga somrar. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag googlade på "vita fingrar" och därmed kom underfund med att det faktiskt är något välkänt och väldefinierat, Raynaud´ jag lider av,  och har så gjort så länge jag kan minnas. Kolla här så får ni  se. Tror jag någon gång som barn förfrös händerna. Rolig site om något rätt besvärligt, och allt stämmer på pricken. Värst är nästan att plocka ut allt till frukosten ur kylskåpet. Året om Då krävs en varm kaffemugg att kupa händerna kring.

Helt smärtfritt förflöt inte heller det här med loggsleveransen. Bilen hade jag kört fram så långt det gick. Av någon anledning fick jag vid 11-tiden på kvällen för mig att flytta den till dess rätta plats, en manöver som jag säkert gjort många tusen gånger, noga räknat varenda gång jag parkerar eller vänder bilen hemma på "gårdsplanen". Mörkt, och jag såg inget men trodde att jag hade manövern liksom i kroppen eller åtminstone i händerna eller rentav huvudet. Hade jag inte!!! Jag backade aningen för långt. Och där stod jag. Arg och helt ställd, även jag.. Hjulen grävde sig allt djupare... 


Klart att Matte, han som vanligtvis fungerar som snöängel räddade situationen.  Så nu står bilen ordentligt framför sommarens sista visserligen lite ankomna och underliga men dock vita ros.

Finns en knopp också i busken bredvid och ett och annat nypon. Sorgligt är det, jag längtar redan till våren. 


Fortfarande gnager och skaver det här med lilla Gryn, men på en del plan har jag ändå börjat fungera igen. Men innan dess, när frustrationen även starkt påverkade kroppen mådde jag illa och fick väldigt ont i magen så fort jag försökte äta något. Utom frukt. Det här fenomenet har jag varit med om tidigare, under en än svårare period i mitt liv. Men nu har jag till råga på allt utvecklat ett beroende. 
Här hade jag redan börjat tulla på dagens handling, men hopsamlat såg det ut så här. Apelsiner, äpplen, persikor. Beroendet stavas vattenmelon! Åt sista biten i går kväll, abstinensen har satt in och nu bara måste jag ge mig iväg och köpa minst en ny melon! Tur att bilen åter står på fast mark. Dessvärre är risken stor att möta eller i värsta fall hamna bakom en militärkonvoj, skyltarna utmed både skogsvägar och de större är legio, de där som som varnar och berättar om den stora militärövningen och minskad framkomlighet. Som om det inte räckte med alla timmerbilar som också huserar kring avverkningarna i närheten. 

Att ta sig fram på tomten innebär att kryssa mellan svampar för att slippa klafsa rakt på det där slemmiga och blöta. Förmodligen är de skräpsvampar allihop utom den bleka taggsvampen som jag faktiskt plockat. Men nu vill jag ingen mer svamp äta förrän nästa höst! 


Här i huset är det inte bara jag som tycker om att vistas inne i värmen. Visst tar vi våra promenader, jag och Kasper vi har t.o.m. varit vid Yngern en vända nu när hundförbudet upphört för i år. Men kameran är aldrig med. Så jag visar hur vi ser ut inomhus i stället. 



Myse ligger ofta på golvet framför kaminen, men en skön pläd på den gamla kökssoffan (som inte alls står i köket) är också mysig. 


Bilder på Filip sitter kvar i kameran, han ligger helst ovanpå min säng - eller på mattan framför kaminen.

lördag 16 september 2017

Kort rapport och hopp om icke-förgiftning

Visar de här bilderna föränderlig tofsskivling - eller något annat, t.ex. gifthätting? I så fall blir det väl akuten nästa, för min del. Jag har visserligen chansat, men känner mig ändå ganska säker-
Helena. Wilmamatte, för något år sedan såg du en hop gyttersvanpar som växte just här på min tomt, precis utanför förstubron.  På och vid en gammal björkstubbe i ett rosensnår. De var för gamla då, men definitivt föränderlig tofsskivling, sa du. Jag har kollat och tycker absolut att det ser ut att vara samma i år.
Glad om du svarar i en kommentar.




Så mycket svamp som i år har jag aldrig tidigare sett på min tomt. Synd, att jag inte är särskilt förtjust i svamp. Men en och annan omelett slinker trots det ner. Kantareller brukar jag ha massor av, men inte i år. Däremot soppar av alla de slag, maskätna. Och blek taggsvamp, fräscha. Har nog sett någon champinjon och en del musseroner också, men vågar inte plocka, Och förstås riskor. Måste nog också ge mig ut och jaga trattkantareller, kan ju torka dem.

Livet kunde vara trivsammare. Det här med lilla Gryn gnager och skaver och tär. Vi hr en gemensam bekant som jag har kontakt med, hon är själv stor djurvän och kan hålla viss koll. OM jag anser att jag behöver anmäla vet jag att jag har hennes stöd, åtminstone moraliskt.

Grynmatten kom till "tantmötet" men fick lov att ögonblickligen ringa efter färdtjänst tillbaks hem igen - kom inte ihåg om hon stängt altan- och köksdörrar. Vore inte bra om Grynet skulle ge sig ut och leta efter matte, säkert uppåt vägen. Jag var trots allt glad att hon inte stannade mer än högst en kvart. Senare ringde hon och talade om att det ju var jag som sagt att jag inte orkade med Grynet längre!!!! Då brast det för mig - jag påminde om vårt gemensamma besök på Animalen för några dagar sedan, och nämnde hur illa jag själv mår av det här. Sa nog en hel del mer, sedan "hej" och lade på luren. Inte så smart antar jag, men det som sagt var bara bara brast. Som jag kämpat med att i månader förklara för denna matte att jag gärna gör det jag gör, för Grynets skull, att fortsatt kontroll och behandling är absolut nödvändig och att en aldrig så villig städhjälp en dag varannan vecka aldrig kan ersätta det jag gjort. Inte ens köra till veterinär m.m. och färdtjänsten tvärvägrar att ta med en hund i bilen.

Det gör så väldigt ont, det här. Mina egna tre fyrbenta är en glädje, och att sticka, sticka och sticka är på något sätt också tanke- och nervlugnande.




 Kasper mår bra, synd bara att kameran aldrig följer med oss ut.

tisdag 29 augusti 2017

Skit, skit, skit och PYTON!!!!

Nu mår vi pyton här. Matte är så ledsen att hon inte orkar skriva, hon rentav gråter. Så då skriver jag, Kasper i stället.
Grynets matte säger att hon ska ha tillbaks sitt Gryn, att hon ska skaffa en annan veterinär och att hennes städhjälp som kommer en dag varannan vecka klarar det jobb som matte gör två dagar i veckan, en intensiv tvåstegsbehandling.

En av hennes söner kommer hit i morgon och hämtar Gryns mediciner. Stackars Gryn, mönstret upprepas. Matten fullföljer inte ordinationer, misstror veterinärer som inte säger att Gryn blivit så frisk att behandling kan avbrytas eftersom den inte längre behövs. .
Matte är inte bara ledsen, hon är förtvivlat arg också. Så här behandlar man varken vänner som ställt upp eller djur som kommer att lida. Att kalla det här förfaringssättet kärlek till sitt djur är ett rent hån. Att kalla det vänskap, det som Grynmatten tidigare sagt sig vara så rädd om och uppskatta så högt kallar min matte också för ett rent hån just nu. Själv är hon precis allt annat än vänskapligt inställd. Fattar inte hur nån kan bära sig åt så här. Dessutom inte ens ringa själv utan samtalet kom från en av sönerna.

Skit, skit, skit!!! Men mest förfärligt är och blir det ändå för lilla Gryn, denna tappra, tålmodiga och älskanvärda lilla varelse som under många år fått lida så mycket.

Jag kommer också att sakna Gryn, men jag tror inte att det är någonting mot vad Gryn kommer att sakna min matte och mig och alla roliga skogspromenader hon fått göra här och alla kompisar hon lärt känna och de trevliga rutiner vi skapat och som hon uppskattar så mycket. Hemma hos sig träffar hon ingen, och matten som nästan bara har ledsyn kan inte gå ut med henne ens på tomten. Hon ligger och vilar nästan jämt och när vi har kommit dit vid tolvtiden för att hämta eller lämna Gryn kan hon ligga i sängen, fortfarande oklädd. Hos sig i sängen har hon Gryn. Hon eller någon annan i "tantgänget" läser inte den här bloggen, vet inte att den finns. Tur, för annars skulle jag inte få skriva så här för matte. Nu tror förresten matte att tantgänget går i upplösning, för själv tror hon inte hon klarar av att träffa sin f.d. goda vän och hålla masken och låtsas att allt är som förut.
Vi tror inte att Grynmatten överhuvudtaget kommer att gå till någon veterinär, för såna bara envisas ju med att kalla Grynet sjuk och vägrar inse att man inte botar bitande och kliande och hasande bäst genom att bara "putta" på sin hund så att hon slutar.
Ja, min matte är både förtvivlad och frustrerat rasande. Hon kommer inte att sova mycket i natt.
Så här som på bilden mår hon, säger hon. Vi skulle ha hämtat Gryn på fredag och lämnat hem henne igen lördag kväll eller söndag förmiddag.
Klicka på bilden så ser ni bättre. Men den där lilla ljusa delen, den känner hon inte av det allra minst just nu.Utom då hon tittar på mig, för jag är ju minsann ett vitt och lysande ljus.. Och nu ska vi sent omsider gå och lägga oss. Så att åtminstone jag inte går miste om nattningsritualen med goset och nattagodiset. Den där dagsavslutningen som Grynet väntar så ivrigt på att hon alltid krafsar på matte och säger att nu är det väl ändå kväller och dags för sovrummet och skönaste dynan.

måndag 7 augusti 2017

Lite "hemma hos", nån sorts axplock...


Blev inget av med säckväv till vita melaminbordet.

Tvättade väven för att få den att lukta mindre säck.

Omöjligt att få väven ens någotsånär slät - hade krävts en rejäl gammal kallmangel. Så det här fållningsjobbet var onödigt.


Hittade ett blått tyg i gömmorna, har tidigare fungerat både som sängöverkast och draperi... Passade precis till en av mina favoritlöpare.


Blev rätt snabbt ett större arbetsbord...

 ...går ju bra eftersom jag så här års helst äter ute på altan eller i gröna/blå rummet. 😃 De två tomatplantorna tänker begåva mig med en hel del körsbärstomater. Gott.



Altanen utanför är till stor glädje. 

Framför lobelian skymtar den här "planteringen" - den är från förra året, lavendel, plättar i luften och  nån sorts (oklippt) silvervinda. Övervintrad i gröna/blå rummet! Ska prova även i år.


I ett hörn står det förra året inköpta olivträdet, snarare busken (ska beskäras) . Det funderar visst på att ge mig oliver även i år. :) 


Agapanthusen är också till glädje, även om den i år bara ger sju blomstänglar.





Kanske någon minns det här båt/badhuset som jag fotat många gånger och i åratal väntat skulle hasa ner i sjön.

Det hasar inte, men är tydligen på väg att implodera. Någon äger det, gräsplätten runt klipps, någon badar där och nyttjar även en eka som dras upp på lilla stranden. (Ingen bild på den i år).


Vi far förbi det ibland, på väg från Gryns hemma. Hon är trimmad igen, den här gången lade jag mig inte i, nöjde mig med att vara chaufför. Här på bilderna hemma i hennes kök och en annan dag med matten på en av uteplatserna. Som vanligt, två dagar hos mig och Kasper, fem hos sin matte.

 

Vi har fått regn! Himlen har verkligen öppnat sig rejält då och då.15 mm släppte den ifrån sig ena dan, 21 nästa, dvs i går.

Myse vägrade lämna regnskyddet under bilen...
...och utanför förstubron bildades en rejäl pöl. 

Krukor med blommor på framsidan är inte att tänka på, de äts konsekvent upp. Blommorna alltså. Tagetesen är enbart lockbete för mördarsniglarna, och de fungerar. Där knipsar jag dem! Sniglarna alltså.

Eldningsförbudet upphävdes häromdagen i Stockholms län, så nu har jag väl ingen ursäkt alls för att inte börja elda mina stora högar. Det är ju inte alltid det blåser. Förresten behöver jag egentligen ingen ursäkt - högarna är ju faktiskt mina, på min tomt... :)

torsdag 13 juli 2017

Funkar inte - måste göra nåt :)

Vit melamin är inte min melodi. Det f.d. datorbordet funkar visserligen praktiskt, men här krävs nåt heltäckande!

Med båda skivorna blir det 180 cm, och det är bra. Bra känns det också med bordet mindre, som på bilden. Plötsligt känns lilla huset större. 😊



Men som sagt, vit skiva funkar inte. Även om jag har en del tyger i gömmorna känns inget riktigt passande. Så jag har just beställt juteväv, naturfärgad. Hehe, jag kommer att känna mig mycket mer bekväm med nåt rufft och brunt... Det blir säkert bra, och barnbarnet har skickat fint foto på bordet därnere hos sig. Jättebra känns det.

I morgon förmiddag hämtar vi Lilla Gryn. Så här såg det ut förra fredagen när jag hämtade henne. Väntan vid bilen, själv var jag kvar på yttertrappen.



Grynet var ivrigast att hoppa in...


...Kasper följde snabbt efter.


Stäng om oss nu, och ge oss iväg... 😁

Även om Gryn piper och skakar av glädje när jag kommer för att hämta och inte vet till sig av iver att få hoppa in i bilen så vet hon nu äntligen att hon ska stanna i sitt originalhemma och inte följa med tillbaks när jag åker för att lämna henne. Det har fungerat bra i två veckor. Känns väldigt fint. Förresten tror jag hon vet att jag snart hämtar henne igen.

Men nu får matten klappa och pussa på sin "mammas lilla flicka". I lugn och ro i fem dagar. Och så det där eviga "så skönt att du min älskling är frisk nu" - och mitt lika eviga "nej, men relativt symtomfri är hon".

Man har vad man gör sig, liksom.

fredag 30 juni 2017

Sista chansen...

.... ja alltså sista chansen att hinna publicera åtminstone ETT inlägg i juni! 😊
Livet går sin gilla gång, som man säger. Grynet bor här och behandlas två dagar i veckan, mycket bilkörning fram och tillbaks till hennes hemma blir det. Och vi bor ju inte direkt nästgårds.

Jag har äntligen provat att stuva kirskål, växer massor längst ner på tomten. 


 Gott blev det, så nu ligger några påsar i frysen. Sedan blev den för stor och grov och klipptes ner. Faktum är att tomten ser riktigt välskött ut - nåja... Men alltför välskött ska den inte vara, trots allt är den ju i princip en enda stor hasselbacke. Men tänk, vilka fantastiska årstider vi har!


Och titta här! Det lär verkligen bli av, kanske, kanske kanske hinner allt bli klart redan under senhösten. Men säker känner jag mig ännu inte, trots att tydligen tillräckligt många anmält intresse. Känns hur som helst spännande med den här skylten vid tomten.
 


Grynets matte har en massa garn, från tiden hennes morfar hade en stor gård och en massa får. En del av ullen spanns till garn. Många kilon stickades, men fortfarande, efter ca 40 år, fanns en del kvar i gömmorna som jag fick. Inte min färg det här, men så här såg den blivande koftan ut när gullvivorna blommade. Den är färdig nu, stickig och med för långa ärmar, men den värmer, Ett par kilo naturfärgat garn har jag kvar, kanske får det bli en riktig stortröja. Så småningom.



En riktigt vanlig syn - Grynet med nosen i backen.

Sen tittar hon upp och ser ut så här ... munnen full med nåt, jag är inte säker på att jag riktigt vill veta vad...


Kasper sniffar minsann också,och han gillar nyklippt "gräsmatta". 


Hundar badar, men inte matte. Däremot promenerar vi en hel del. Det där med kamera tycks jag verkligen ha förträngt. Synd.

I år lyckades jag mota myrorna i tid, satte igång motåtgärder redan när de första visade sig, i ett par omgångar. Slapp invasion.

Mördarsniglarna har vaknat till liv, jag har planterat tagetes i ett par krukor som lockbete. Det funkar. Lobelia gillar de också. Men framförallt har de käkat upp varenda liten salladsplanta som hunnit titta upp i ett odlingsfat på altanen! Grrr... Den marodören kastades bokstavligen in i brinnande eld (i kaminen).

Vinbergssnäckorna kraschar så obehagligt under fötterna, och jag tycker dessutom så synd om dem då. Finns massor på tomten och de gör vad de kan för att förmera sig. Jag samlar i en stor gryta, och kör iväg dem till skogs!! Här väntar ett rejält gäng på skjuts. Det blir fler turer.


Inte mycket i världen är vackrare än en blommande äng vid midsommartid. Här njöt jag länge.





Jag har i alla fall en ros på min tomt...

... och en brandlilja, vad den nu egentligen heter.



Framförallt har jag en fantastisk hängpetunia. Titta, Luddehusse och Luddematte, så fin den är!  Jag har flyttat den till farstubron, för att många ska kunna se den. 😊 (Kan tänka mig att mördarsniglarna dreglar vid åsynen, men dit når dom i alla fall inte!!)



Något som jag däremot inte har längre är mitt stora, älskade gamla-gamla matbord. Drygt 90 cm brett och två meter långt.  (Bilden tagen för några år sedan när jag fick för mig att inte alla mina väggar skulle vara vita... ganska snart återmålades de.)



Ett barnbarn har jag som alltid beundrat sin mormors gamla bord. Nu är han återbördad till Sverige, och förklarade för sin sambo vid ett besök i våras att alla bord han ser jämför han med just det här. Han vågade väl knappast tro mig när jag sa att "Du får det! Jag har alltid önskat att just du skulle ta hand om det nån gång." 

 Nu har de inrättat sig i ett eget hus, och förstått att jag menade allvar. I veckan som gick hämtade de bordet, med skivan stadigt förankrad på takräcket och de övriga delarna instuvade i bilen for de iväg till sitt nya hemma - i Skåne. Långt från Filippinerna...

Här sitter en kär syrra från Dalarna och väntar på att få hugga in. Om en vecka är hon här igen, men då serveras maten på ett helt annat och opersonligt bord. men oh, så bra det känns att detta månghundraåriga bord funnit ett nytt hem.

Tänk att jag hann få till ett inlägg i tid, innan juni blev juli! Utan att behöva "schemalägga". Men visst känns det redan lite vemodigt, att sommaren hunnit så här pass långt. Jag älskar sommarvärme, och jag älskar framförallt sommarens ljusa och helst ljumma kvällar och nätter.  Men i kväll känns det extra skönt att ha eld i kaminen, regn (välbehövligt förstås) och ganska kylslaget väder kräver en skön brasa.
Godnatt! I morgon ska jag hälsa på hos er, och det ser jag fram mot. :)❤